One year has passed. Can we grieve now?
One year has passed since ten innocent lives were taken, and he who took them was driven to his own death by, as far as we know, alienation and mental illness.
Can we grieve that the attack maybe could have been avoided, that cutbacks in education, social services, and psychiatry leads to unbearable suffering – and, at worst, tragedies like this one?
Can we grieve that the only nuances allowed in the political debate are the faint shimmers that can be glimpsed on steelplates and prison bars when the light falls in a certain way?
Can we grieve that we have to train the next generations how to obey alarm drills, how to take shelter, how to block classroom doors and elevators with publicly procured plywood furniture?
Can we grieve the horror everyone must have felt that day, the void that opened after every death announcement, the fear that echoed within us for months afterwards, that this day became the day that needs to have a “before” and an “after”, can we grieve that?
Can we grieve that we had to feel that “it could have been you – or me”?
We grieve now. See you at Cyklopen on Wednesday 4 February between 18.00–20.00. We will be in a heated room. There will be simple food. You are welcome to come and go during the evening. The Poet Leila Sultan will read her poetry.
Please plan your visit so as not to bring large bags or similar items.
Image by @its_elmushi
* * * *
Ett år har gått. Får vi sörja nu?
Ett år har gått sedan tio oskyldiga mördades och den skyldige slutligen drevs till sin egen död av utanförskap och psykisk ohälsa, så vitt vi vet.
Får vi sörja att vi inser att dådet hade kanske hade kunnat undvikas, att besparingar inom utbildning, socialtjänst och psykiatri leder till outhärdligt lidande för enskilda och i värsta fall tragedier som denna?
Får vi sörja att de enda nyanser som tillåts i den politiska debatten är de bleka skiftningar som kan anas i vapenstål och fängelsegaller när ljuset faller på ett visst sätt?
Får vi sörja att vi måste träna det uppväxande släktet att lystra till övningslarm i appar, att rymma in, att lära sig regla klassrumsdörrar och hissar med offentligt upphandlade möbler i ljusa träslag?
Får vi sörja skräcken alla måste känt den här dagen, alla som undrade, avgrunderna som öppnades under alla överlämnade dödsbud, rädslan som ekade inom oss i månader efteråt, att just det här dagen blev en dag det behöver finnas ett ”före” och ett ”efter”, får vi sörja det?
Får vi sörja att vi behövde känna att ”det kunde varit du eller jag”?
Vi sörjer nu. Vi ses på Cyklopen onsdag 4 feburari kl 18-20 . Vi kommer att vara i ett uppvärmt utrymme. Det kommer att finnas enklare fika. Det går att komma och gå under kvällen.
Poeten Leila Sultan läser poesi någon gång under kvällen. I övrigt kommer vi att hålla det litet och enkelt.
Planera ditt besök genom att undvika att ta med större väskor och liknande.
Affisch: @its_elmushi
